Ninnie Wallenborg: Om vägen till barn

När vi träffar Ninnie är hon en lyckligt gift tvåbarnsmor som driver eget företag. Kort sagt en person som gör sitt bästa för att få ihop alla delar av vardag, precis som de flesta. Hon träffade sin nuvarande man på internet, långt innan nätdejting och dejtingappar. När Ninnie och Stefan så småningom bestämde sig för att de ville ha barn började de en resa som var allt annat är rak.

 

– Vi ville egentligen adoptera, av flera skäl. Kanske främst ideologiska, men också rent fysiskt att det var svårt att säga hur det skulle gå för mig….Vi överlevde tsunamin i Thailand och kände att vi ville ge tillbaka.

 

Tyvärr visade det sig vara allt annat än lätt för Ninnie och hennes partner att få adoptera. Efter en lång och krävande utredning fick de tillslut avslag på sin adoptionsansökan på grund av att socialstyrelsen i sitt yttrande menade att Ninnies assistans skulle försvåra barnens anknytning och påverka hennes föräldraförmåga negativt.

 

– Det var en jättetuff process som jag inte skulle önska min värsta fiende. Jag är inte en lättkränkt person men det var svårt. Jättemycket känslor.

 

Trots att Socialstyrelsen hävdade att ett barn, på grund av Ninnies funktionsnedsättning och den personliga assistans som hon behöver, inte skulle kunna anknyta till henne. Ninnie och Stefan vägrade de ge upp sina försök att bli föräldrar och slutade använda preventivmedel.

 

– Det är väl lite bitterljuvt. Självklart så känner vi världens största tacksamhet över de barnen som vi har. De är ju mirakel och gåvor! Samtidigt att inte ha samma chans och rättighet som alla andra bara på grund av att jag har assistans...

 

De sökte så småningom vård för att få hjälp med ägglossningsstimuli och med detta kom oron kring hur de skulle bli bemötta denna gång. Den oron visade sig turligt nog vara helt obefogad. Här blev de inte längre ifrågasatta utan mottogs istället med en självklarhet och öppenhet som inte funnits tidigare.

 

Efter år av strävande blev Ninnie och Stefan så tillslut gravida. Ninnie mådde bra under hela graviditeten och varken hon eller hennes partner delade den oro som de ibland kunde uppleva från sin omgivning. De var lyckliga och använde sin tid till att förbereda sig på bästa sätt. De pratade med assistenterna och hade även en del kontakt med ett annat par med liknande förutsättningar som kunde ge tips på hur man kan tänka. En del tips var nyttiga och annat kändes mest konstigt för dem men de har tagit med sig det som passat och till viss del har deras inställning också ändrats över tid.

Jag tänkte att de kanske får rätt. Det kanske inte går.
Ninnie

Idag har Ninnie och hennes partner två barn. Båda barnen föddes med planerat kejsarsnitt fyra veckor tidigt. De två förlossningarna var alltså tillsynes lika men Ninnie beskriver två väsensskilda upplevelser. När sonen föddes fick Ninnie en förlossningsdepression och det kändes enkelt att bara lämna över ansvaret till Stefan för att han hade fysiskt lättare att göra olika saker.

 

– Jag hade nog svårt att förstå att det var på riktigt. Att det efter så många år, efter så lång kamp, att det verkligen hade hänt. Det blev nästan som en självuppfyllande profetia. Jag tänkte att de kanske får rätt. Det kanske inte går.

 

Tillslut tog Stefan sitt pick och pack och reste bort för att på så sätt se till att det inte fanns något alternativ, att Ninnie var tvungen att ta hand om deras son själv i en vecka. Det fungerade och var starten på vad som idag är en fin relation mellan mor och son.

 

– Med dottern så var det den där omedelbara kärleken som man läser om där man ser sitt barn och ja…

 

Ninnie berättar att hon och dottern var oskiljaktiga och säger att hon inte lämnade sin dotter ifrån sig en sekund mer än nödvändigt. Hon delar också med sig av ett tips som gjort att hon kunnat ha sina barn i famnen på ett säkert sätt. Med en amningskudde med kulor i, en sorts liten saccosäck, kunde hon och hennes barn vara både ensamma och nära utan att behöva vara oroliga för säkerheten.