Pernilla Johansson: Om att vara ensamstående förälder

När Pernilla var 18 år blev hon gravid och även om hon inte planerat att bli förälder var det aldrig ett alternativ för henne att avsluta graviditeten. Hon valde att uppfostra sin dotter på egen hand. Även om Pernilla visste att hon skulle behöva tänka lite extra kring hur hon skulle lösa saker rent praktiskt tvivlade hon aldrig på att det skulle fungera.

- Jag har aldrig sett mig själv som handikappad så i mitt huvud fanns inte det att det skulle vara svårare.

Pernilla berättar om en graviditet som var relativt lätt. Hon rullade runt och hon säger att det sparade på kroppen. Det var egentligen inga svårigheter förrän de sista veckorna då hon var tvungen att sova sittandes för att inte få sura uppstötningar.

 − Det var walk in the park. Min bästa vän, det skiljer tre veckor mellan våra barn så var gravid samtidigt. Hon hade ont i ryggen, fötterna svullnade upp. Jag hade inga problem alls för jag satt ju ner då.

Pernilla har alltid haft inställningen att allt går och så var det också när hennes dotter var liten. Med några små enkla knep underlättade hon för sig själv. Hon berättar om hur hon använde bärele för att kunna bära sin dotter och samtidigt ha händerna fria för att kunna köra rullstolen. I övrigt tycker hon att det flöt på bra, bara genem att se till att hon alltid kunde sitta ner.

 - Skötbord och sånt är ju för höga så då brukade jag  byta på henne  i sängen eller soffan eller sådär, köksbordet, så att man nådde. 

 

Tro på dig själv och gör det inte så krångligt.
Pernilla

När Pernilla blev förälder, i mitten av 90-talet , var det inte så vanligt att personer som bryter mot funktionsnormen blev föräldrar och hon tror att det var positivt för både henne och hennnes dotter. Det gjorde att det inte pratades så mycket om det överrhuvudtaget och därför tänkte inte heller Pernilla på att hennes funktion skulle göra henne anorlunda eller påverka hennes föräldraskap.

Tyvärr har det funnits andra som på olika sätt visat att det tvivlar på att Pernilla är en bra förälder. Vid ett tillfälle ifrågasattes hon av lärarna på dotterns skola. Klassläraren antydde att Maria kom till skada hemma och börjdade fråga hur blåmärken och utslag som Maria hade egentligen kommit dit. Pernilla upplevde detta som konstigt och började skriva ner när saker hände.  Skolan kallade till möte och där fick hon bl.a frågan om hon riktigt kunde förstå saker och ting , vilket kändes absurt.  

-  Det  var att hon får hjälpa till för mycket hemma och ramlar när hon ska ta ut saker till dig

Efter att Pernilla gjort det tydligt att hon inte tänkte tåla den typen av behamdlig och ifrågasättnade som skolan viasde lades det hela tillslut ner.

Samtidigt som Pernilla blir frustrerad och irriterad över människor ifrågasätter hennes föräldraförmåga medger hon att det finns vissa skillnader. Idag  har Pernilla och hennes dotter Maria en nära och varm relation och så har det alltid varit. Pernilla tror att både det att hon var en ung mamma och hennes funktion har bidragit till den relationen.

- Hon lärde sig väldigt snabbt sätta på sig overallen själj och det var inget gnäll och tjafs som det kan vara med anda barn. Hon visste att det här kan inte mamma göra lika bra så då hjälper jag till.  

Att vara barn till en person som  bryter mot funktionsnormen tror Pernilla många gåner kan vara positivt . Det gör barnet både mer självständigt och mer empatiskt. Samtidigt har pernilla alltid varit noga med vilka vänner hon väljer att umgås med. Hon omger sig bara med personer som ser förbi funktionen och ser påenilla som vem som helst.  Det har, tror Pernilla, också bidragit till att även hennes dotter har den inställningen och ser på sin mamma som just det - en mamma.